”Det är du som är Lovisa va?”

Hej kompisar, och glad påsk! Min påsk inleddes på bästa sätt med en blomleverans. Alltså hur glad kan man bli över 20 tulpaner? Ännu bättre var det att Italien bjöd på 24 grader och sol. Ni vet när man vaknar upp och det LUKTAR sommar, exakt så har det varit de senaste dagarna.

Tyvärr hade jag ingen vas till tulpanerna, så jag fick använda en vattenkanna istället. Men det blev fint det också, med ett rosa band som följde med. Jag har ju dessutom påskpyntat resten av lägenheten så gott jag kunnat med det material vi haft hemma.

Idag var det också dags för mig att gå ut och göra lite ärenden. Jag har sparat allt till samma dag så jag skulle slippa slösa munskydd och plasthandskar faktiskt (samt slippa exponera sig extra). Jag började iallafall med att gå till apoteket för att köpa värkmedicin då vi inte har något alls kvar. Jag har ju tyvärr börjat få tandvärk, så tänker det kan vara bra att ha. På vägen dit hittar jag en korg som någon hissat ner från sin balkong där det står ”Om du är hungrig, så ta något <3”, och i de fanns det bland annat bröd. SÅ fint.

Mitt andra ärende var att hämta upp den italienska påskmaten som Alessandras familj hade hjälpt mig att beställa. Vi hade beställt allt från salamimuffins, paj och lammkött till en typisk italiensk påskkaka som heter ”colomba”.

Det var många som var ute idag för att hämta påskmat, och jag njööööt av att gå en annan väg än jag brukar. Det är så konstigt att man känner sig ”olaglig” när man är ute just nu...jag undrar om det kommer kännas så när man väl ”får” vara ute sedan också. När det väl blev min tur att gå in i butiken (det var max 3st/gång) så försöker jag förklara på min hackiga italienska att jag beställt mat i Alessandras mammas namn. Personalen visste som tur var att jag skulle komma, och gick iväg och hämtade vår mat. Plötsligt hör jag en man bakom mig säga på italienska ”Det är du som är Lovisa va?”. Jag blev SÅ chockad, vem var den här mannen? ”Jaa” svarade jag, ”och du?”. ”Jag är Alessandras pappa”, svarade han med ett par leende ögon. Jag ville så gärna sträcka fram handen och hälsa, eller krama honom. Att jag träffade någon som jag ”kände” helt plötsligt! Men istället stod vi där med 1m avstånd med våra ansiktsmasker och plasthandskar och bara log förstående mot varandra. Det var ett så fint, och samtidigt sorgligt ögonblick som jag kommer minnas länge. Det kändes som att jag var så nära Alessandra och någon från ”utsidan” som jag faktiskt kände, men vi var också så långt ifrån varandra.

Ikväll har vi haft en svensk/finsk kväll och gjort lax i ung med hemmagjord potatissallad och skagenröra. Så gott, men ser även fram emot att fira den italienska påsken imorgon. Jag blev verkligen påmind idag om det liv vi levde för snart sex veckor sedan...att ens skaka någons hand är inte längre något man kan ta för givet. Det gör mig både ledsen och stolt över att vi lever som vi gör just nu, och jag hoppas att fler (som inte ”måste”) förstår att stanna hemma i påsk. Efter att allt detta är över (om det nu är två månader eller två år) så ska jag skaka Alessandras pappas hand, och komma ihåg den gången vi inte kunde.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229