6 veckor i karantän - att vara snäll mot sig själv

Hej! Känns så konstigt att det är fredag igen redan, denna vecka har gått i ett och jag minns knappt vad jag har gjort. Det känns som att jag har hunnit göra väldigt mycket, men samtidigt ingenting. Igår laddade jag iallafall ner SIMS4 och började spela. Jag spelade det lite när jag var yngre och det är nog det ända spelet jag orkar koncentrera mig och spela länge. Jag satt seriöst HELA dagen och natten haha, tror jag stängde av spelet vid halv 4. Jag tänkte såklart att det inte gjorde något att jag var uppe, jag hade ju ändå inget att kliva upp till idag...tills jag precis skulle somna och kom på att jag visst hade anmält mig till en zoom föreläsning om websidors accessibility.


Jag tror inte att det är så många som vet att jag är intresserad av kodning faktiskt. Jag blev introducerad av min kompis Wilma, och sedan dess har jag gått lite grundkurser. Sedan vi flyttade till Italien har jag pausat lite, men vill komma igång igen nu. Tycker det är så kul. Om det är någon av er som vill testa eller är intresserad av att veta mer har jag använt mig mycket av bland annat https://www.technigo.io och https://www.tjejerkodar.se .

Jag tog visst en liten paus i handlingen igår och gick och handlade, när vi kom hem knackade det på dörren. Där stod vår grannes son och sträcker fram två tårtbitar. Han fyllde 12 år igår och ville gärna ge oss en bit <3 Alltså mitt hjärta!! Vi ska gå tillbaka med tallikarna idag och tänkte ge honom en av Simons speltröjor som present.

Jag saknar friheten nu. Det känns som en livstid sedan allt var som vanligt. Det är fortfarande 16 dagar kvar av den strikta karantänen innan vi övergår i något som de i Italien kallar för "Fas 2" som går ut på att försiktigt börja samexistera med viruset. Läste också någonstans att mammor/pappor kommer få börja gå ut med små barn då för att visa dem att världen utanför existerar. Hur sjukt? Känner dock nästan själv att man skulle behöva det snart. Det är en så konstig känsla att vara utomhus och se annat/få andra intryck och se andra människor efter en så lång tid i sitt hem. Men det vänjer man sig säkert vid fort sedan. Det känns liksom overkligt att vi kanske snart kommer få gå ut igen. Det första jag vill göra då är att åka iväg till naturen och bara vara. Andas, och bara landa i att vi faktiskt har klarat av detta!


Men det vill jag inte tänka på för mycket nu. Istället ska jag fokusera på att vara i nuet här hemma den tiden som är kvar. Jag ska försöka utnyttja den till att göra PRECIS VAD JAG VILL utan att känna varken skuldkänslor för att inte vara produktiv nog, eller ångest för att jag till exempel inte tränat lika mycket som förut. Kom ihåg att vara snälla mot er själva också, för det är vi värda. Heja oss som anpassar oss till detta nya liv och gör så gott vi kan!

Gillar

Kommentarer